Trollets pyssel

Hej alla där ute!

Det är nu en vecka sen jag förlorade min bror.......förlorad på grund av droger!

Man kan tycka att det var ju bra....en drogmissbrukare vet ju alla hur de är! Våldsamma, arga, kriminella, ständigt på flykt, ständigt på jakt efter mer och mer droger......ja listan kan göras lång! Men detta var MIN STOREBROR!!!!!

 

Två år och en och en halv månad äldre än mig......gissa om jag ville kunna allt han kunde när vi var små! 

 

Hur funkar det då....att va lillasyster till en bror som väljer missbruket före familjen?

Till en början tror jag att det var spänningen som lockade honom......att få vara med de äldre och sniffa kontaktlim ur tomma mjölkpaket i rivningskåkarna på stan!!!! Då var man någon, man fick en identitet, blev en i gänget.....

Sen kom ölen in i hans liv, fortfarande säkert oskyldigt med tanke på vad som komma skulle.......

 

Det blev ungdomshem, sockontakt, rättegångar, stölder.........men i hjärtat var han samma härliga bror! 

Han började jobba på turistbåtar och serverade, var jungman och trivdes kanon! Senare började han jobba på ett rederi och på sjön var han i sitt rätta element!

Att va lillasyster kan ha sina fördelar.....roliga partyn med brorsan och hans kompisar!!!!! Minns när han bjöd med mig och en kompis på räkbåten.....oj, oj, oj......vilken rolig resa!

Åren gick......hot, misshandel, fängelsestraff, missbruksvård.........

Till slut fick jag ta ett beslut! Ett beslut som gjorde ont i hela kroppen!!!!!!

Du får inte komma hem till oss när du har alkohol eller droger i dig!!!!!!!!!

FAN!!!!! Jag vill ju också ha en bror att fira födelsedagar, jul m.m. med......... 

Han förstod, han accepterade......men jag har fått höra nu i efterhand att han sörjde detta lika mycket som jag, men drogernas sug var för stort!!!!!

 

Han hörde av sig med jämna mellanrum, ibland full, ibland drogpåverrkad men oftast när han satt inne eller var på något behandlingshem. Då kunde jag också passa på att hälsa på, då var han ju ren.

 

Åren har varit fyllda av saknad, rädsla, oro.......var är han? Var bor han? Kommer han hit påverkad? Varför kan inte jag ha en vanlig bror???????

 

Det ska erkännas, jag har valt bort vissa krogar på stan när jag varit ute.....tänk om brorsan är där! Aggressiviteten hos honom när han är påverkad ville man inte råka ut för!

Ändå ville jag ha min STOREBROR!!!!!!!! Låter skumt kanske men hoppet har jag alltid haft, kanske kan han bli fri från skiten.......och då har jag sedan länge lovat honom att finnas för honom.......

 

Nu blev det inte så.......ett telefonsamtal en tisdagsmorgon ändrade snabbt mina förhoppningar.

Det finns inget mer att göra var orden de sa!!!!!!!

Naturligtvis åkte jag upp till sjukhuset och fanns där hos honom. Det var underbart att se honom men hemskt när man visste varför man var där! Glömmer inte tårarna som rann i duschen på tisdagsmorgonen, varma tårar för vetskapen att det kanske skulle bli vårt sista möte!

Nu blev det inte så.......han levde till torsdagsmorgonen, och den natten var jag kvar till kl 01:00. Vi pratade, skrattade, tjongade knytnävarna mot varandra, gjorde upp planer för framtiden, pratade om ditt och datt vilket jag är oerhört tacksam för så här i efterhand! Vi fick ses, vi fick prata och kramas...... Tänk om han dött hux flux, det har varit nära många gånger, men då skulle jag inte ha fått de här ovärdeliga två dagarna med honom!

 

Nu har vi haft vår begravning för honom, en begravning som på alla sätt var fin och ljus samtidigt som det gjorde vansinnigt ont....... Är tacksam för de som kom och delade vår sorg, kändes skönt med allt stöd! Alla var också överens om att nu har han frid, han gjorde sitt val och det kunde ingen runtom ändra på!

 

Nu önskar jag att alla är rädda om sina syskon, vänner, föräldrar och övriga som står nära........en dag är det försent att säga det man ville.........